130
Han vände, och vi gingo framåt Strandvägen. Den där promenaden på kvällen vid Melkers sida… Ingenting märkvärdigt hände, ingenting sades, som borde haft någon betydelse, men ändå… Någonting av min första ungdom, mina sjutton år, har fastnat på den där biten mellan Skeppargatan och vårt hem. Jag tycker att det i ett visst gathörn fladdrar som en flik av min kappa.
Lyktljusen slingrade sig i vattnet, vredo sig i spiraler, skutornas master och skrov stucko upp och försvunno igen. Vi mötte människor, som tysto gingo, två och två, tryckta intill varandra, eller ensliga vandrare som skyndade förbi. Allt buller ljöd dovt och dämpat, helt olika mot på den ljusa dagen. Och jag såg ett sken blänka på de elektriska trådarna i luften: det var, som om en stjärna fallit ned på dem. Den blixtrade framför mig, och plötsligt var den borta, men jag tyckte att stjärnan fortfor att lysa, nu inom mig.
Melker tog långa säkra steg. Jag kom icke i takt med honom. Men det var roligt det också. Han tände en cigarrett, medan han gick. Ett tunt flor av lätt rök drev emot mitt ansikte. Jag log. Han talade om helt likgiltiga saker, jag svarade enstavigt och lyssnade till hans
