131
röst, icke till hans ord. Det svaga ljudet av hans kläder, då han rörde sig, rocken, som slog mot hans ben, kängorna, som knarrade litet, tycktes viskande, underfundigt, vilja berätta något för mig.
Ett par gånger, då vi skulle gå över en gata, snuddade vi vid varandra, och vid ett tillfälle, då en bil helt oväntat kom susande om ett hörn, sträckte han sin hand framför mig för att hindra mig från att gå över gatan. Han såg leende ned på mig. Jag stod som fängslad, till dess han lät armen falla. Men fastän hans arm icke längre vilade mot mitt bröst, kände jag den resten av vägen, och mitt hjärta bultade oroligt, som om det ej kunnat bära tyngden.
Han tog godnatt vid min port och drog till sig min hand med ett smekande grepp. Utan att säga ett ord klädde han av mig handsken. Och han gjorde det på ett sätt, som kom mig att frysa till, som om jag nu i blotta linnet stått framför honom. Sakta vände han min hand och kysste den mjuka gropen på dess insida. Handsken föll till marken. Han tog upp den och räckte mig den.
Jag mumlade hastigt adjö, och när porten slog igen efter mig, kändes det som om mörkret därinne i förstugan medlidsamt och ömt höljde
