Sida:Tonys läroår 1924.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs

143

Samtalet gick hackigt med många pauser, ett par gånger reste sig tant Mirjam halvt upp, men satte sig igen. Jag kände mig obehaglig till mods och tänkte säga adjö. Då knarrade plötsligt dörren till kabinettet. Tant Mirjam spratt till. Dörren öppnades nu helt och hållet, och Magnus kom ut. Ja, det var Magnus! Hans röda ansikte, hans hängande underläpp! De underliga ögonen hade ett slött uttryck, som om han var drucken. Det är inte omöjligt, att han var det. Men hans sätt var oförändrat.

Han gick fram och hälsade vänligt på mig, drog fram en stol och satte sig bredvid oss. Jag såg förvånad på tant Mirjam. Hon hade fattat tag i pärlhalsbandet och lät det oupphörligt rinna genom handen. Hennes ansikte hade det där elaka, litet ironiska uttrycket, som alltid skrämde mig.

— Var boken intressant? frågade hon Magnus.

Han såg upp med samma slöa blick.

— Vilken bok? sade han med skrovlig röst, hänsynslöst oförstående.

Då vände sig tant Mirjam till mig.

— Jag har hört, att du brutit med Teofils. Vad är nu det för en historia? Du skulle väl vara tacksam mot mig, som skaffat dig vänner.

Jag såg förtvivlad på Magnus. När hennes