147
jag i gråt. Jag kastade mig med armarna över bordet och bara grät.
— Så, så, sade Magnus.
Jag hörde honom stiga upp.
— Så, så, sade han åter och lutade sig över mig.
Ingenting annat hade han alltså att säga mig. Jag såg upp på honom. Hans röda feta ansikte gjorde mig utom mig.
— Gå! mumlade jag mellan snyftningarna. Han rörde läpparna som för att tala; men så gick han utan att säga elt ord. Tamburdörren föll igen efter honom.
Och jag lutade åter ned huvudet och vätte med mina tårar utan att märka det den guldöversållade papperskniven från min barndom.
XVIII.
Sommaren efter mitt första år i Stockholm hade Pa och jag tillbringat i Leksand. En solig sommar, från vilken jag bevarat brokiga intryck av livet i den lilla byn: dalfolkets dräkter, som jag aldrig förr sett annat än på bilder, en blank älv med en härlig sandstrand, snattrande sommargäster, ett farande och gående över en
