150
hotell i Visby, varest han en tid vistats, hade han blivit god vän med en ung jurist vid namn Herbert Holst. Några gånger hade de förut mötts på Högskolan i Stockholm, där Herbert studerade juridik, men de hade icke träffats närmare. Nere i Visby under utflykter och promenader hade nu deras vänskap utvecklats, och slutligen hade Bo blivit bjuden till Holsts föräldrars egendom i Västmanland.
— Han är förtjusande, sade Bo ivrigt. Du anar inte! Han är musiker också. Han spelar piano mycket vackert. Av allt är han intresserad; i allt är han inne. Du skulle verkligen träffa honom.
Bos runda ansikte strålade. Vännen Bo var inte längre så utstuderat klädd, och jag tänkte leende, att om detta var ett verk av hans nya dyrkan Herbert, så var ju alltid något vunnet.
Men jag hade ingen längtan att träffa någon.
Pa var ofta borta. Sällan tog han någon vän hem till sig. Jag vet inte, om han i grunden tyckte att vårt hem fortfarande var ett sorgehus och att han därför drog sig för att bjuda några av sina bekanta. Jag träffade väl ibland Pas vänner, då vi gingo ut och promenerade tillsammans. Jag kan inte säga att jag tyckte om dem. De talade så högt och bullersamt
