152
kunna väcka avsmak och motvilja. Alltsedan den sommar ett par år tidigare, då jag på den Soothska egendomen av ställets yngsta dotter, Henriette, invigdes i vad ett förhållande mellan en man och en kvinna i själva verket var, hade mina tankar nog emellanåt sysslat med dessa ting, men som oftast skrämda dragit sig tillbaka vid hågkomsten av det stygga, som en ung flicka den där gången i livliga ord utmålat för mig. Långt förut hade jag snarare med mera välbehag dvalts i en atmosfär, övermättad av ett barns och en ung flickas aningar, som när de väl förirrat sig in på detta område, på en gång rädda och tjusade icke gärna vilja dra sig därifrån. Men den verklighet Henriettes ord blottat för mig, hade tyckts mig så rå, så smutsig, att den verkat rätt avkylande på mina tankar.
Den där boken åter insvepte på nytt allt i en slöja, varigenom människokroppens hud skimrade som en blomkalk och människolemmarnas närmande till varandra liknade en vacker lek eller ett vattens rytmiska böljeslag. Den kom mig att drömma.
Nu undrade jag däröver, att alltid när jag själv någon gång stött på detta, som fått namnet kärlek, hade det förefallit mig så fult, groteskt. Det var
