10
Den sista tidens händelser suddas bort av en barmhärtig hand. Dödsnatten, skriet genom dess dova mörker, begravningen den där blåsiga höstdagen, min hastiga, förtvivlade flykt i skymningen, då jag i en övergående förvirring tyckte mig se min mors ögon le emot mig, lockande mig längre och längre bort, och varefter jag slutligen påträffades två mil från hemmet i ett så omtöcknat tillstånd, att det tog dagar, innan jag åter kom till mig själv: allt glider undan, och jag hör endast den lilla flickans ivriga steg på sandgången. Skall hon då icke hinna fram?
Då når mig det klickande ljudet av grinden, som slår igen, och jag ser trädgårdsmästaren gå mot slätten. Han har sitt hem därborta. Jag rusar nedför trappan.
»Han har bestämt glömt trädgårdssaxen», tänker jag.
Mycket riktigt! Där hänger den på spiken bakom dörren. Den är hans egen. Jag minns, när jag var så liten att jag lika gärna kunde tänkt på att lyfta ett berg som att bära den saxen. Nu tar jag den och springer nedför gången. Något av den lilla Tony tycks ännu sitta i mig, ty som hon snubblar jag litet i den våta, knastrande sanden. Den grå ryggen fram-
