155
ostindiska krukorna, som voro placerade på kakelugnen. Mamman såg förtjust och beundrande på henne, när hon med en kaskad av kvittrande småprat mötte varje gäst.
Här träffade jag nu åter den läspande baron Casimir Skeel, Seved Bååth, vilkens jovialiska lekamen inklämts i Hästgardets blå uniform, löjtnant Burenskiöld, leende och slätkammad, den dumme Måns Delagrue, den vackra Hedvig Horn, och Henriette, den onda. Beth Ruthven var där och även lille Bo och, som ett stöpt ljus i sin Hästgardesuniform, James, samt en del andra, som jag icke kände.
Dansen begynte. En spelfröken, mager och platt och med ful hy, spelade upp en boston på ett piano, som stod i ett hörn av den stora salen. Snart fann jag mig inmurad i Seved Bååths bastanta famn och hörde hans breda skånska surra över mitt huvud. Jag mer kände än såg andra par snurra förbi oss. Melodien vaggade, melodien sjöng. Varv på varv runt salen gick dansen. Jag hade egentligen aldrig varit road av dans, men dansmusik hade alltid en medryckande verkan på mig. Den banalaste tongång nästan lockade fram tårar i mina ögon. Ljudet av så många glidande fötter, som ackompanjerade musiken, viskningarna och skrat-
