158
— Ja, somliga sörja ju inte så mycket nuförtiden! tillade Henriette liksom för sig själv.
Jaså, det ansågs opassande att jag var här! Åtminstone ansåg Henriette Sooth det, och då skulle snart många andra vara av samma mening. Jag kände mig obehagligt berörd. I detsamma bockade sig baron Skeel för mig. Henriettes kalla fiskögon följde mig ut i balsalen. Jag tyckte att de följde mig överallt. Betraktade inte också de andra flickorna mig på samma sätt? Mina fötter blevo tunga.
— Fröken ser inte glad ut, anmärkte baron Skeel. Låt oss sätta oss en stund.
Jag lyssnade till den långe Skeels prat. Han talade om en häst han nyss skaffat sig, beskrev de smäckra benen, den fina halsen, under det att han med en på en gång djärv och dum blick stirrade på motsvarande partier hos mig. Det var som om han, sävligt men i syfte att smickra, prisade och framhöll mina egna kroppsdelar; det var tydligen hans avsikt, att jag skulle fatta det så. Andra par kommo och gingo ut igen. En onestepmelodi flög in genom draperierna, eggande, lustig. Jag såg skymten av Beth. En slinga av hennes ljusa hår hade lossnat och smekte hennes kind. Det var visst
