159
bara jag, som inte var glad. Henriette Sooths ord hade gjort mig ängslig, och det var så längesedan jag hört dessa ungdomars prat och fnitter. Det kom mig att spritta av nervositet.
Jag beslöt mig för att vara glad jag också. Baron Skeel bredvid mig såg ut, som om han höll på att somna. Då började jag prata. Ofrivilligt härmade jag de andras röster. Med förvåning märkte jag, hur min röst fick ett kvittrande tonfall. Baron Skeel piggade genast upp sig. Han drog mig ut i balsalen. Han kramade mig i sina armar och försökte trohjärtat se mig in i ögonen. Jag kvittrade. Till sist blev jag uppspelt, yr i huvudet. Tangenterna tycktes hoppa under den magra spelmamsellens fingrar. Tonerna studsade ut i rummet, kilade upp i flickornas luftiga klänningar, hamrade självsvåldigt mot urringningar och vita skjortbröst.
Var satt jag nu? I en soffa. Bakom mig över soffans ryggstöd hade baron Skeel lagt sin arm. Jag tyckte illa om honom: hans läspande, tillgjort förnäma röst, hans slappa ansikte. Men då hans hand oförsiktigt snuddade mot min nacke, brände den mig. Han mumlade något. Jag svarade icke. Då föll hans hand tungt och slött över min axel, och innan jag
