162
hon kallade »min sorg». Hon sökte efter alla tillfällen att antyda på det deltagande hon hyste för mig, för att strax därpå liksom ofrivilligt leda sina egna och de andras tankar hän på att det ju dock var bra egendomligt, att jag under sådana förhållanden ägnade mig åt så världsliga nöjen som dans.
För första gången stötte jag här mot konvenansen, societetens hullingförsedda sköld, som den ivrigt sträcker framför sig för att ingen skall få se vad som i all tysthet försiggår bakom den. Jag blev ängslig och misstänksam, tyckte mig oupphörligt höra tissel och tassel omkring mig eller möta illvilligt skrattande ögon. Hela tonen i den där kretsen kväljde mig: unga flickor som i herrsällskap hyssjade åt minsta eventuellt tvetydiga vändning, minsta skämt, vari någon frivol bimening kunde inläggas, men som ensamma med varandra berättade hårresande historier i de mest oskrädda ord om varenda herre de kände. Jag förstod det inte. Och samma unga flickor fikade med iver efter att bli unga fruar, efter att gifta sig just med dessa män, som de endast tycktes veta ont om.
Kerstin Wåhlberg föreföll icke lik dem. Ett par gånger hade vi nu talat med varandra, men
