163
flyktigt, ty mer hann man icke på dessa tillställningar. Faster Gunilla hade vid något tillfälle bett mig komma hem för att träffa Kerstin, men det hade ännu ej blivit av för mig att gå dit. Genom faster hade jag emellertid hört en del om Kerstin. Hennes far var borgmästare i en liten landsortsstad. Äldst av många syskon, uppfostrad i ett gammaldags hem, hade Kerstin tydligen varit den, som vetat sin vilja och lyckats driva den igenom: att komma bort från hemmet för att studera sång. Enligt vad faster Gunilla berättade tycktes hon ha en vacker sångröst. Jag ville gärna bli närmare bekant med henne, men jag trodde att hon kunde ha märkt Henriette Sooths beteende mot mig och undrat däröver. Hur jag tänkte, trasslade jag till sist in mig i mina egna tankar. Jag kom upp på Kastellholmens bergknalle. Redan hade skymningen börjat falla. En frisk vind, en riktig havsvind, mättad av salt och vågor, slog mig i ansiktet. Människors ord och människors ögon klibbade vid mig. Jag sträckte ut armarna i längtan efter att få rensköljas av vinden från havet. Över vattnet glänste en röd lanterna från ett otydligt skymtande skeppsskrov. Jag kände lukten av trä och tjära, hamnarnas äventyrslukt, och för en minut tyckte jag mig
