11
för mig vill för mina ögon smälta samman med det grå töcknet. Han hör mina steg och stannar.
— Trädgårdsmästarn glömde ju saxen, säger jag och ser upp i hans vänliga gamla ansikte.
Men när jag lyfter trädgårdssaxen, blir den åter så där orimligt tung, som jag föreställde mig det i min barndom! Av uttrycket i den gamles ögon förstår jag, att han ännu tycker sig se framför sig den lilla rödhåriga flickan, som nyss skyndade efter honom på trädgårdsgången.
II.
Jag vaknade med ett ryck. Det var ett ljud som nådde mig. Det lät som ett avlägset, buttert mumlande, vilket icke kom närmare, men då och då genomskars av pinglandet från någon klocka eller av ett hest tutande. Jag vaggade av och an, där jag låg i sängen, utan att uppvaknandets ovissa trevande riktigt kunna klargöra för mig själv, vad det var som stört mig.
En svag ljusstrimma strök fram över golvet. Jag såg tanklöst på den, till dess det med ens gick upp för mig, att det måste vara dager ute
