164
vara på ett fartyg, lyssna till knakandet i masterna och njuta förnimmelsen av hur båten gled framåt med vattnet porlande om stäven.
När jag en stund senare gick hemåt, mötte jag oförmodat Bo.
— Så synd, utbrast han, jag skildes nyss från Herbert. Nu kunde ju ni ha träffats!
Men jag bara skakade på huvudet.
— Du är ledsen, Tony, sade Bo och började gå bredvid mig. Jag har nog märkt Henriettes dumheter, men bry dig inte om henne.
Tårarna kommo mig i ögonen.
— Tala om något annat.
Bo ville ingenting hellre! Strax började han tala om Herbert.
— Jag har aldrig haft en sådan vän, sade han, och jag märkte att han log, som om något vackert skymtat förbi hans ögon. Vore jag flicka skulle jag bli kär i honom, och ändå ser han inte något särskilt ut, det skall du inte inbilla dig. Men det är ögonen — och något blixtrande i hela ansiktet. Jag kan inte beskriva det.
Jag överraskade mig med alt uppmärksamt höra på Bo. Ofrivilligt formades en bild av denne Herbert inom mig. Underligt vore det väl inte heller, om min fantasi hakade sig fast
