165
vid denna bild, så som Bo den sista tiden sjungit sin väns lov i mina öron. Och medan jag gick där och lyssnade till Bo, tyckte jag att Herbert Holst, som jag aldrig sett, gled upp till min andra sida. Hur han kommit dit, visste jag inte, men nu var han där och betraktade mig med de där blixtrande ögonen, som Bo sökt beskriva.
Dagens grå skynke som hängt upp sig kring byggnader och gator föll sakta till jorden, medan stadens tusen lyktljus borrade hål i skymningen och kom den att skimra, som om en hop trollsländor släppts lösa och nu sakta vaggade av och an i luften. Förvånad såg jag mig omkring. Staden var en saga. Det mest otroliga skulle här kunna ske. Jag skulle kunna möta en sagoprins vid nästa hörn, om han ej kanske redan osynlig gick på min ena sida.
Förut hade jag inte känt någon längtan efter att träffa Bos vän, men nu längtade jag, plötsligt, oresonligt. Mitt hjärta kändes sugande tomt. Det föreföll mig, som om jag sett det flyta på vattnet därborta vid kajen — ett höstlöv som dracks in av virvlarna, färdigt att sjunka. Jag lät Bo tala. Bilden blev allt tydligare: bilden av en klarögd ung man med ett
