166
blixtrande leende. Nu spelade han piano. Jag placerades en skymningsstund i hans rum och lyssnade drömmande till musiken. En ro jag inte känt på länge kom över mig.
Jag blev ledsen, när Bo tog avsked och jag inte fick höra mer. Men ensam byggde jag vidare på min fantasi. Den hade kommit mig att glömma Henriettes onda ögon och onda ord.
XXI.
Det var inte med glatt hjärta jag gick till ännu en danstillställning. Men jag hade svårt att hitta på något skäl, varför jag inte ville gå, och inte kunde jag heller göra Pa ledsen — Pa som strålade av tacksamhet mot tant Mirjam, som skaffat hans Tony detta nöje!
Denna gång var dansklubben hos unge Seved Bååth, som bodde hos sin pappa hovjägmästaren i ett av de grannaste husen på Strandvägen. Seved Bååth hade småsyskon. Man mötte ett par av dem redan i tamburen, man snubblade över dem litet varstädes. De hade sin äldsta brors runda kinder och blå ögon, och de syntes alla vara utbakade av en präktig stor deg, sockrad och svällande. Seveds föräldrar, som
