167
endast visade sig när vi kommo och vid supén, kunde gott även tillhört syskonskaran.
Jag såg mig omkring efter Kerstin Wåhlberg, men hon tycktes inte komma i dag. Så fann jag mig åter mitt uppe i denna kvittrande, fnittrande skara. Henriette Sooth kom emot mig.
— Jaså, du dansar i kväll med? sade hon, då hon gick förbi mig.
Små svarta prickar och strimmor snurrade ett ögonblick framför mina ögon. Om jag varit en annan än jag var, skulle jag svarat Henriette, nu och alla andra gånger; men jag hade aldrig något att säga henne. Känslan av att vara förföljd växte. Oupphörligt måste jag vända mig om för att jag trodde mig vara betraktad.
Ej ens nu när jag så långt efteråt skriver detta, kan jag le som åt barnsligheter åt Henriette Sooths små nålstyng. Helt säkert har hon väl även behandlat sina bästa vänner på det sättet många gånger, men de voro bättre väpnade än jag. Jag är övertygad om att min sjukdom började så sakta denna tid. Orsaken till denna låg långt tillbaka, hade sin rot bakom en mors döda ögon, men jag är säker på att Henriette Sooth väckte och påskyndade
