171
få en särskild glans, liksom en liten nackspegel eller rentav en hårborste plötsligt visar mig sin egen hemliga personlighet. Må vara, att det är min fantasi, som gör dylika föremål levande; men den fantasien bereder mig nöje och har ofta tröstat mig.
Äntligen, äntligen var den plågsamma aftonen slut! Bo tog broderligt min arm i trappan. När vi voro ute på gatan, dök en gestalt upp ur mörkret och kom fram till oss.
— Javisst, jag glömde ju, att du skulle hämta mig, Herbert, utbrast Bo. Här får jag då presentera dig för Tony Hastfehr!
Det var Herbert Holst. I skenet från en gatlykta såg jag hans ansikte, ett brunhyat, rörligt ansikte med ett par mörka strålande ögon. Nu log han, då han böjde sig fram och tog min hand. Leendet blixtrade till i hans ansikte. Det föreföll mig, som om jag känt honom förut, som om hans leende de sista dagarna lyst mot mig, alldeles nära mig, utan att jag kunnat förklara det.
Långsamt gingo vi framåt. Den spänning jag hela kvällen befunnit mig i lossade litet. Bo frågade, om inte han och hans vän kunde få komma upp och hälsa på mig någon av de närmaste dagarna. Jag nickade med en känsla
