173
XXII.
Som en trasslig härva av aningar, känslor, olycksbådande förnimmelser slungades jag emot Herbert Holst, och det blev hans sak att söka reda upp denna härva. Redan innan jag sett honom, hade min inbillning sysslat med honom. Nu trädde han fram som ur mina egna bävande drömmar och skingrade med sitt leende det lätta hemlighetsfulla töcken, som förut dolt honom för mig.
Bo och han kommo upp och hälsade på mig en dag, som de sagt.
Medan Bo ännu var sysselsatt med att rätta sin halsduk framför tamburspegeln, steg Herbert in i salongen. När han böjde sig litet fram för att skjuta tillbaka draperiet framför dörren, såg jag, hur smidig han var. En av dessa lätta smärta kroppar, som inte se ut att väga något, men som i själva verket äro ett enda hårt nät av senor och spända muskler. Han log emot mig, nästan litet förläget, när han hälsade på mig. Detta unga gossansikte med starkt utskjutande valv över de mörka ögonen och en bestämd mun med känsligt ryckande munvinklar hade för mig något så tilldragande, att jag
