177
Innan Herbert gick, hade Pa redan kommit överens med honom att de ibland skulle spela à-quatre-mains tillsammans.
»Han kommer således igen!» tänkte jag glad, och älskade i det ögonblicket Pas strålande förmåga att genast bli vän med människor.
Musiken dröjde kvar länge i rummet, sedan Herbert gått. Och jag tyckte mig även känna en svag doft som av vår och påskliljor.
XXIII.
En afton blev jag åter bjuden till faster Gunilla, och jag gick nu dit för att träffa Kerstin Wåhlberg.
Jag fann dem båda, den unga och den gamla, i fasters lilla förmak, som luktade torkade blommor: hon hade en hel massa sådana i en stor porslinskruka på kakelugnen. Faster Gunilla i sin styva svarta sidenklänning, hög i halsen, lång i ärmarna, såg mer majestätisk ut än vanligt. Den blonda Kerstin i en ljusgrå, tunn blus lyste upp hela rummet, tyckte jag. På ett litet bord voro några äpplen och gotter sparsamt upplagda.
12. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
