179
piano — ett fult svart piano, som hon fått hyra per månad.
Väl ensamma med varandra, hade vi svårt att få samtalet i gång, men sedan vi kommit överens om att säga »du», gick det lättare.
— Tant Gunilla är hygglig, sade Kerstin leende, jag tror vi skola komma överens.
Jag hade placerats i pinnsoffan och kände mig förfärligt rak i ryggen, Kerstin satt på en stol, som inte heller såg så bekväm ut.
— Ack, den som hade en länstol, suckade hon och såg sig omkring med en liten komisk min.
— I fasters ungdom skulle flickorna hålla sig raka, sade jag.
Kerstin sträckte fram benen. Hon hade slarvigt sittande strumpor och fula omoderna skor. Vi talade litet om dansklubben, men då jag inte ville berätta om mina missöden, som Kerstin inte tycktes ha märkt, var det ämnet snart uttömt.
— Jag hade choklad någonstans, sade Kerstin efter ett ögonblick.
Hon gick upp och började dra ut sina byrålådor. Jag såg en skymt av linne och svarta strumpor och påsar, allt i en salig oordning… Slutligen hittade hon chokladen.
