13
men, steg mumlet outtröttligt och dovt, och det gav staden något levande, som gjorde mig nyfiken och rädd på en gång. Det föreföll mig, som om de väldiga, massiva byggnaderna, som vände sina fasader mot mig, liknade stora förstelnade ansikten, och när aftonsolen låg in på fönstren, fingo dessa ansikten många, många blanka ögon, som oavvänt stirrade på gatans människor, återspeglande i sig all den gångna dagens brådska, iver och rörelse.
Och människorna jag ständigt stötte emot därute… Jag hade i själva verket aldrig tänkt på att det kunde finnas så mycket främmande människor. Därhemma hade jag känt igen de flesta jag mötte. Deras utseenden hade blivit mig förtrogna sedan åratal. Men här skyndade ständigt nya människor förbi. Jag mötte flyktigt deras blickar, som likgiltigt snuddade vid mig, och jag kunde plötsligt bli ängslig utan att veta varför. Det var något beklämmande med alla dessa varelser, vilka dag efter dag utförde ungefär samma sysslor, men som icke tycktes känna varandra inbördes eller ens bry sig om varandra, då de händelsevis törnade ihop i gathörnen eller packades samman sida invid sida i en spårvagn.
Jag gnuggade mig i ögonen. Nej, ännu var
