184
giskt, harmset vibrerande pekfinger. Men hon sjönk ned igen, då Kerstin vårdslöst sade:
— Egentligen är det ju inte detta, som intresserar mig. Min väg är klar. Men man måste ju leva med i tiden.
Nu knackade faster Gunilla på dörren och undrade, om vi ville ha litet kvällsvard.
— Så vackert Kerstin sjöng, sade hon och såg helt upplivad ut.
Och jag förstod att för faster Gunilla skulle denna blonda flicka komma att fylla ett tomrum, som hon hittills förgäves sökt att icke låtsa om, medan hon borstat sin mans gamla uniformsrockar och dammat och putsat runtomkring sig i det lilla hemmet.
I salen fanns te och smörgås och många assietter med uppskuret, allt detta som alldeles försvunnit från stockholmarnas kvällsbord efter de sena middagarna. Men hos faster bibehöllos alla gamla vanor. Hon ville inte bara tömma en kopp te på stående fot med några små lätta kakor till. Nej, till kvällen skulle man sitta till bords, äta små korvbitar från ett fat, litet leverpastej från ett annat, dricka mjölk ur stora glas och slutligen ta för sig av en varmrätt.
Denna gång var det pannkaka med hallonsylt.
