185
— Ungdomar tycka alltid om pannkaka, sade faster Gunilla på sitt avgörande sätt.
En ung flicka bjöd omkring pannkaksfatet. Jag hade inte sett henne förut. I detta ordentliga hem flyttade jungfrurna oupphörligt, om det var för att de inte tyckte om att de alltid måste redogöra för var de tillbringat sin ledighet eller för att de blevo trötta på alla föreskrifter om damning och rengöring, vet jag inte. Men ett faktum var att genom köksdörren blåste ständigt nya vindar: än en flicka, som trallade och sjöng hela dagen och skämtade med varje karl, som i något ärende knackade på, än en skönhet, som varje lördag dansade på Folkets hus, tjugufem öre dansen. Trots att faster alltid beklagade sig, tror jag att dessa ständiga uppgörelser med jungfrurna satte en skarp och välgörande krydda till hennes enformiga liv.
Samtalet gick trögt vid bordet. Men redan kände jag ett hemligt och förtjusande samförstånd med Kerstin. Vi bjödo varandra av faten och sågo leende på varandra. Ljuset från takkronan sken på Kerstins hår, en droppe av mjölken hade stänkt på hennes vita hals.
— »Hon blir min vän!» tänkte jag glad.
Strax efter kvällen måste jag dock ta adjö.
