187
Jag började med att beundra henne: allt detta, som var så olikt mig själv, och slutade med att hålla av henne. Det fanns icke mycket, vari vi möttes, och ändå blevo vi så roade av varandras sällskap, att vi båda saknade varandra, när det gått ett par dagar, utan att vi träffats.
I början höll jag mig mera passiv: lyssnade till vad hon sade och tyckte att det mesta lät riktigt, fastän det inte intresserade mig så mycket. Men snart blev hon otålig över min tystnad.
Kerstin kunde inte lära känna människor bara genom att sitta och se på dem eller genom att intuitivt gissa sig till deras innersta väsen: hon måste andligt talat skaka fram detta väsen. Det var så hon behandlade konsten: en ostra helt enkelt, som med våld skulle brytas upp av energiska fingrar! Och varför skulle då inte människosjälen vara en lika lätt sak att ruska fram?
Är det inte besynnerligt, hur sådana där kraftiga personer alltid driva sin vilja igenom, alltid vinna vänner? Till stor del måste man nog förklara deras framgång ur att så många av oss äro alltför slappa, alltför trötta för att orka streta emot. Hellre följa vi med i virvelvinden. Vi lyssna till den som talar, inte till den som tiger.
