188
Snart började jag också språka mera öppet med Kerstin. Gärna ville hon ha diskussioner i gång. Fyndig, sprakande av liv, slungade hon fram satser om kvinnan, om konsten, om allt upptänkligt, för att väcka min lust att säga emot henne; men ännu var jag för litet insatt i dessa ämnen. Jag hade ingenting alt säga, och blev generad och olycklig över min tafatthet, men det märkte hon inte: det ökade bara hennes säkerhet.
Så länge hade det jag känt och upplevat legat nedgrävt inom mig, att det behövdes en mycket öm och varsam hand för att dra fram detta i dagen. Det blev också en annan än denna burdusa flicka, som fick mitt fulla förtroende.
Kerstin tog mig emellertid med på föreläsningar och museer. Hon ringde upp mig i telefon och bestämde mötesplats och tid på sitt litet påyrkande sätt. Ibland irriterade mig den där klara bestämda rösten, men när jag sedan mötte henne och hon på långt håll glatt vinkade åt mig, viftade hon också bort min känsla av irritation.
Slutligen kommo vi överens om att tillsammans besöka en serie litteraturföreläsningar, vilka några gånger i veckan gåvos på Högskolan. Vi sutto bredvid varandra i den stora folkuppfyllda salen. Kerstin skrev nästan oav-
