190
i salongen, stod han plötsligt där. Jag hade inte hört att jungfrun öppnat dörren, och jag stirrade förvånad på honom, till dess han sträckte fram handen och jag förstod att han var verklighet och icke frammanad ur mina egna tankar, som denna tid ofta rörde sig om honom. Pa kom ut ur sitt rum, rufsig och älskvärd.
— Bravo! utbrast Pa. Nu kunna vi spela hela förmiddagen.
Herbert röjde inte ett spår av förlägenhet den här gången. Den stora flygeln lockade honom. Han bekände att han hade ett ytterst dåligt instrument i sin dubblett.
— Hemma ha vi också flygel, sade han och for med smekande hand över det blanka locket.
Jag brann av längtan, att han skulle berätta om sig själv och sitt hem, men nu satte sig Pa och han att spela.
En blek solstrimma föll över mattan och blänkte svagt i spegeln. Från gatan hördes kyrkvandrarnas steg, en bil for förbi långt borta. Allt var söndagsfrid och söndagsro. Jag sjönk tillbaka mot detta lugn som mot en dunmjuk kudde. Boken gled ned i mitt knä, jag drömde…
Men Pa och Herbert Holst spelade. Musiken lät helt ståtlig. Det svarta och det ljusa huvudet
