191
lutade sig tillsammans, händerna snuddade vid varandra. En stilla lycka fyllde mig. Gryningen av en dag steg långsamt upp vid själens horisont och spred rosenfärgade vårskyar omkring sig. Jag lät mig vaggas bort av denna lyckliga stämning. Jag njöt den utan att fråga efter dess orsak. Genom en dörr som stod på glänt skymtade jag mitt flickrum. Jag drömde att mitt eget hjärta låg därinne, och jag ville att dörren skulle vara öppnad på vid gavel, så att de där stjärnögonen kunde se rätt in. Ångestfyllda svarta timmar skulle då strykas bort, det darrande solskenet skulle dröja kvar.
Så satt jag länge. Som från långt håll nådde mig Pas röst, då han diskuterade något musikstycke. Den andra litet brådskande rösten föll in. Ljuset på mattan bildade nu en rund dansande fläck.
De hade slutat spela. Pa såg helt upplivad ut. Han marscherade fram och tillbaka mellan rummen med kavajen tillbakaslagen från det breda bröstet. Herbert Holst stod lutad mot flygeln, bläddrade förstrött i ett nothäfte och log litet för sig själv. Plötsligt spratt han till.
— Å, jag glömde… utbrast han och sprang ut i tamburen. Genast kom han in igen med en stor bukett skära tulpaner.
