Sida:Tonys läroår 1924.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs

193

oroligt med de långa fingrarna mot bordet. Han började prata med mig på sitt snabba vis, men nu irrade inte blicken omkring, han höll den stadigt fästad på mig.

Så småningom gick min första blyghet bort. Jag tyckte att den där gosslike unge mannen alltid brukat sitta i mitt rum och betrakta mig med sina blanka ögon. Allt vad han sade kom så naturligt och friskt. Han talade om Bo, om hur goda vänner de nu voro, och frågade, om jag inte också tyckte, att Bo blivit trevligare på sista tiden.

— Magnus var nog inte nyttig för honom, sade han och drog samman sina mörka ögonbryn.

Jag log och skakade på huvudet. Jag brydde mig inte om Bo. Jag brydde mig inte om Magnus. Det var om Herbert själv jag ville höra. Men han berättade aldrig om sig själv. Nu frågade han i stället om mig: hur mina dagar gingo, om mina vänner, mina förströelser. Jag blickade bakom mig, såg dagarna utbredda som de bleka blombladen framför mig, ville andas på dem, trycka dem mot min mun, för att åter se dem svälla av liv, men förmådde det ej. Då jag inte sade något, steg han åter upp och började gå av och an i rummet.


13. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.