Sida:Tonys läroår 1924.djvu/201

Den här sidan har korrekturlästs

195

— Är jag lik den? frågade jag.

— Åja! Nej. Både lik och olik! Jag vet inte ens, om ni är lik er själv än. Ni är så ung. Hur var det? Nitton år! Vid den tiden tror jag inte, att man ännu fått tag i alla trådarna, som leda till ens riktiga jag.

Ett ögonblick betraktade han mig uppmärksamt. Men jag kände mig icke längre besvärad av hans blick. Redan började jag bli van vid hans närhet: hans hastiga rörelser, det mörka ansiktet, så olikt alla andras, de långa smala händerna, som alltid grepo efter något, som om de lede av att vara tomma.

Så mycket sade vi inte till varandra, men när han efter en stund gått, föreföll det mig, som om mitt rum inte kunde komma till ro. En stol knakade, en golvplanka knarrade. Förvirrad blev jag stående mitt på golvet. Han var bakom mig, han var framför mig. Och när jag slutligen med en suck satte mig i skrivbordsstolen, kom jag att stöta till bordet; och med ens föllo blombladen ned från de höga stjälkarna, på mattan, på golvet, som om en odygdig vindil trängt in och skakat om dem.