Sida:Tonys läroår 1924.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs

196


XXVII.

Herbert Holst och jag träffades allt oftare. Ibland kommo han och Bo upp tillsammans. Ibland var han ensam. Han spelade med Pa. Han pratade med mig.

Uppe hos oss träffade han också Kerstin. Hon förstod sig inte på honom. Hennes stora blå ögon granskade honom undrande. Hon lyssnade otåligt på hans musik, satte så fram sina egna sånghäften och sjöng till hans ackompanjemang.

— Spela hårdare, sade hon och stampade litet med foten.

Herbert log sitt lustiga leende och härmade hennes egna trumvirvlar.

För Kerstin var musiken ett buller, en stimulerande fanfar. Vad skulle den annars vara? Inga visioner döko lockande upp för hennes ögon, medan hon sjöng, och musikens spröda vemod var henne helt främmande. Denna granna, klingande röst hade ingen annan uppgift än att fylla ett stort rum med mekaniskt välljud.

Bäst tyckte jag om att sitta och prata ensam med Herbert. Ännu bevarar jag en liten anteckningsbok från denna tid. Där står ett datum:

»… H. här i dag.»