197
Ett nytt datum:
»… H. här i dag.»
Siffror! Ett par ord! Ingenting annat! Men medan jag sitter och ser på dem, svälla de för mina ögon av liv. Jag vet, vad de där orden: »H. här i dag» fingo för en betydelse för mig. Jag började vänta på honom. Gick jag ute, tyckte jag att allt ändrat färg, var nytt, roligt. Hösten fick ett oväntat stänk av vår.
Ofta stannade jag utanför blomsterbutikerna. Jag njöt av bladens fina linjer, av de underbara schatteringarna, blickade djupt in i en blomma, där mörkvioletta ståndare och pistiller bidade sin tid, och tänkte på den svarta jorden, varur all denna skönhet växt upp. Det var skaparkraften hos allt detta groende och sprittande, som kom mig att häpna. En lust att studera blommornas liv kunde då komma över mig. Men jag följde den icke. Så var det alltid. Plötsligt fick jag längtan efter att ta reda på något grundligt, att veta orsak och verkan, att plocka sönder och dissekera; men jag lät det bero därvid. Lättja? Kanske. Men också en skönhetsglädje, som fasade för detaljerna, som nöjde sig med att låta ögat smekas av det färdiga mästerverket och som i det redan fullskapade fick en så stark känsla av mystik och under, att detta fullt tillfredsställde.
