198
Himlen var försvunnen för mig: barndomens himmel med dess gator av guld, dess blommor av diamanter och rubiner. Inga änglar med vita släpande vingar skymtade längre mellan molnen eller bakom stjärnornas blinkande ögon, inga röster ljödo, inga harpors klang fyllde luften. Men jorden själv blev underverket. Jorden, varur källvattnet kristallklart sprang upp, över vars yta doftande blommor bredde ut sig, var det stora undret, där dolda krafter ständigt kokade och sjödo. En dag var den vit och kall, en dag var den grön och varm. För mig, som släppt den Högstes hand och tumlat ned i gräset, för mig blev all denna skönhet, dessa växlingar, denna tystnad, detta jubel, under på under. Förklaringen att allt styrdes av ett osynligt väsen höll jag inte längre till godo med. Jag törstade efter en annan förklaring, fann den ej, såg mig omkring, sökte famna allt i min närhet, insöp tingens doft, sårade mig till blods på törnen jag inte sett och log ändå…
In i det grå töcknet drog ett ljusnande skimmer. Hösten brast som en stor fuktig bubbla, och genom de brustna väggarna skymtade jag länge anade härligheter. Jag visste inte, att det var mitt hjärta, som börjat slå i väntan och oro.
