200
hos mig. Inför denna klara blick anade jag en högre syftande personlighet, som ingav mig trygghet och bävan på en gång. Och ändå, fastän han verkade så starkt, märkte jag snart hos honom en tudelning, som jag dock mer gissade mig till än förstod. Något torrt, en brist på humor, en brist på fantasi, kunde ibland stöta mig i hans ord och i hans sätt, medan jag däremot genom hans musik ständigt tyckte mig möta och fängslades av en spröd poesi, en levande, vek föreställningsförmåga.
Jag tänker mig gärna att musiken bar med sig hans innersta, var den mäktiga ström som upptog i sig det bästa i hans natur. Allt det andra, det var kanske bara hans vekhets olyckliga försök att hålla sig kvar på verklighetens stränder, att inpressa sig i samhällsmänniskornas yttre värld. Ur samma källa som hans iver för musiken vällde även ett intresse för människorna, icke nyfiket och begärande något för sig, men kärleksfullt och medlidsamt. Jag tror icke att hans känsla för mig var mycket mer än hans vanliga intresse för en människa. Ibland tänkte jag också sorgset, att jag för honom kanske även var något av ett musikstycke, vars tongångar han beundrade och därför föresatt sig att ömt leta ut. För mig blev han så småningom:
