201
den jag trodde mig älska. Det var därför hösten skimrade som vår.
Denna kärlek fyllde mig snart helt och hållet. Jag kände själv, hur jag förvandlades, blev en annan. Det kroppsliga elementet tog ingen plats i denna min känsla, det sköts åt sidan, som något oväsentligt, en röst jag icke lyssnade till. Men hörde jag Herberts lätta steg närma sig mitt rum, eller såg jag honom på långt håll komma emot mig på gatan, så spratt jag till av en glädje, som jag aldrig förr erfarit. Vem kan förklara, varför vi dras till den eller den människan? I detta fall tror jag dock att jag vet, varför det just blev Herbert Holst. Jag behövde då någon svalare än jag, någon renare än jag. I hemlighet fruktade jag att sinnenas dunster åter skulle döva mig och dra mig ned i det sugande träsket med den där underliga vegetationen, i vars blomkalkar jag redan hade stirrat in; jag ville för alltid frälsa mig från ångorna över dyvattnet upp i en tunnare luft. Något av samma dragning mot det klara och enkla låg till grund för min vänskap till Kerstin efter min vänskap för Maud. — Därför blev jag också ängsligt rädd för alt något frivolt och orent skulle smyga sig in i min böjelse för denne yngling.
Det, som man är rädd för, brukar ofta
