203
tant Mirjam. Hon envisades alltid att hålla mig under armen, och medan vi gingo så där som ett ömt förälskat par, levde hennes behandskade hand sitt eget liv på min arm. Fingrarna trummade, fingrarna lågo slappa, ibland nöpo de mig, så att jag ofrivilligt gav till ett utrop. Då vände tant Mirjam ett par stora, oskyldigt undrande ögon mot mig, medan munnen elakt log.
Denna dag var det likadant. Till sist kände jag mig så nervös, att tårarna stodo mig i ögonen. Kanske såg hon det, men fingrarna fortsatte sin lek. Vi mötte några av tant Mirjams bekanta, då böjde hon graciöst leende huvudet, och samtidigt kände jag det, som om klor trycktes in i milt skinn.
En gång stannade vi. Det var farbror William Ruthven och tant Emilie, som hejdade oss. En stund pratade tant Mirjam med dem. De sågo inte glada ut. Barbara var sjuk, hon var så nedstämd, de visste inte vad de skulle göra.
— Gift bort henne! Hon är gammal nog för det, log tant Mirjam.
Farbror William såg ut, som om han hade haft ett häftigt svar till hands; men han hejdade sig. Alla hejdade sig inför tant Mirjam. Därför fick hon också sällan höra några beska sanningar.
