204
Vi fortsatte vår promenad. Utanför en juvelerarbutik stannade tant Mirjam. Då märkte jag, att hon darrade i hela kroppen. Handen på min arm skakade. Häpen betraktade jag henne. Med lysande blick synade hon de utställda smyckena. Hela tiden darrade hon.
— Kom, sade hon med andfådd röst. Jag har ett armband till lagning därinne.
Hon seglade in i butiken. Det var juveleraren själv, som expedierade henne. Han bemötte tant Mirjam med utsökt artighet. Jo, för all del, armbandet var färdigt. Med en viss gammaldags sirlighet fäste han det om hennes handled.
— Visa mig något, sade tant Mirjam leende och såg sig omkring.
Genast började juveleraren skjuta ut lådor och öppna glasmontrer. Åter märkte jag, hur hon började skälva. Hon slukade smyckena med ögonen. Jag hade alltid förstått, att hon var passionerat förtjust i juveler; hon brukade ju också alltid hänga på sig så mycket som möjligt. Men hennes glödande iver nu gjorde mig nästan hemsk till mods.
— Det där! Det där! sade hon och pekade som ett barn på än det ena än det andra, som juveleraren höll upp.
Juveleraren själv rycktes ofrivilligt med av
