207
— Grevinnan hade av misstag fått med sig… började juveleraren.
Liksom nyss förut i boden vände han ringen mellan fingrarna, så alt den blixtrade. Ett ögonblick såg tant Mirjam förvirrad ut.
— Det är bra så, sade hon därefter kort, vände oss ryggen och gick in i salongen igen. Sedan juveleraren stängt dörren, tog jag mina kläder och sprang ned för trapporna.
När jag skyndade genom Kungsträdgården, hade jag en förnimmelse av att en dimma låg framför mina ögon, så att jag oupphörligt var nära att stöta emot träden. Plötsligt stannade jag. Någon talade till mig. Det var Herbert Holst. Han dök upp alldeles framför mig, utan alt jag kunde förstå, varifrån han kommit.
— Å, Herbert! Herbert! jämrade jag mig utan att tänka på att jag aldrig förut kallat honom vid förnamn. Det kom så självskrivet.
— Vad är det, Tony?
Långsamt började vi gå sida vid sida. Innan jag hunnit tänka mig för, hade jag börjat berätta om det oförklarliga som hänt. Jag visste inle, var vi gingo, jag visste ett ögonblick knappast, vem jag själv var. Jag bara talade i en ström av ord. Slutligen såg jag upp. Hur vi nu gått, hade vi kommit in i Gamla staden.
