Sida:Tonys läroår 1924.djvu/214

Den här sidan har korrekturlästs

208

Husen nästan böjde sig över oss, drypande av fukt och ålder. Det var, som om dagsljuset inte fått plats mellan de höga husväggarna, utan samlat sig högt över våra huvuden till ett ljust moln, från vilket små flingor av dagern försiktigt droppade ned på de förbiilande män- niskorna. Ofta hade jag inte varit där. Stämningen var min egen. Den slöt sig som en trolsk ram kring mina tankar.

— Stackars Tony, sade Herbert med rynkade ögonbryn. Mirjam Meijerhelm är naturligtvis sjuk, men det är en av själens skamliga sjukdomar, som de flesta inte vilja låtsa om. Den skall begravas i tysthet, och blir därför desto mer mystisk.

— Min mor var också sinnessjuk, sade jag tungt.

— Det vet jag, svarade han hastigt.

— Å, jag är rädd, sade jag efter ett ögonblick, det är som en förbannelse över släkten Ruthven. Min mor! Så många andra! Kanske Barbara! Och nu tant Mirjam… Det är en skugga som förföljer oss, som kanske sveper in oss. Det är ingenting att göra. Jag själv — — —

— Du själv? sade han; ty redan sade vi »du» till varandra.

Med en häftighet som aldrig förr brusade