Sida:Tonys läroår 1924.djvu/215

Den här sidan har korrekturlästs

209

min barndom tillbaka mot mig. Åter stod hon där, den där lilla flickan, som lekte vid sin mors fötter, som aldrig hörde ett ord från dessa slutna läppar, aldrig såg ett leende i detta bleka frånvarande ansikte! Jag försökte berätta om henne för Herbert. Hade jag någonsin talat därom med en annan? Jag tyckte att den där lilla flickan smög sig emellan oss, grep efter våra händer. Och medan jag talade, kände jag med ens att den lilla Tony, som ingen riktigt förstått, fått en vän som lyssnade till henne.

— Jag förstår, sade Herbert lågt ett par gånger.

Tacksamt log jag upp mot honom.

— Är det sant? frågade jag. Riktigt sant? Ingen förstod henne! Hon kunde inte förklara sig, Tony från längesedan. Hon gick ständigt och bar på en tyst ångest, och ängsligt spejade hon upp i de där döda ögonen och fick aldrig, aldrig något svar… När min mor dog, sade jag efter en stund, smög jag mig bort efter begravningen. Jag måste ha kommit i något förvirringstillstånd. Jag minns så litet av det, bara att jag tyckte mig se mors ögon le — äntligen le! Man fann mig sent på natten långt ute på slätten och förde hem mig. Efter ett par tre dagar var jag återställd… Ja, jag minns så litet av det.


14. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.