Sida:Tonys läroår 1924.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs

210

En lång stund gingo vi tysta. Genom en smal gränd kommo vi ner till Skeppsbron. En frisk vind slog emot oss; där var ett rassel och ett liv bland båtar, lårar och tjärlukt. Silltunnor rullades nedför smala bryggor, säckar buros upp. Vitt mjöl blåste omkring i luften. En svart skorsten sände ut ett moln av rök och gav till ett vrål, som om någon varit i sjönöd. Vi vände hemåt igen. Herbert såg på mig ibland från sidan. En gång möttes våra ögon.

— Låt oss ofta tala med varandra, sade han.

— Ja, kunde jag endast svara.

Jag förstod, att den lilla »Tony från längesedan» nu gripit tag i den där långa smala handen.



XXX.

Det blev jul.

Kerstin reste till sitt hem. Även Bo och Herbert lämnade staden. Jag blev ensam. Julen var icke längre densamma som förr, då vi på julaftonen samlats hos moster Amelie. Jag saknade Kerstin och Bo, men mest av alla Herbert.

Pa köpte hela fång av blommor med sig hem. Han märkte att jag var nedstämd och sökte