211
därför bereda mig än den ena, än den andra glada överraskningen. Själva julaftonen sutto vi ensamma. Sedan kommo julbjudningarna: hos faster Gunilla, hos Mirjam Meijerhelm, hos Ruthvens. Själva hade vi också middag. Var jag än befann mig, såg jag bara ett brunhyat gossansikte, ett blixtrande leende. Melker Hastfehr försökte återinföra den gamla tonen i sitt sätt mot mig. Men jag besvarade den icke. För länge sedan hade han för mig mistat allt intresse.
Men vid dessa bjudningar lade jag märke till något annat. Det var Barbara. Hon hade blivit ännu mera stilla än förut. Men hennes drömmande blå ögon hade fått ett nytt uttryck. Hon hörde ofta inte på, när en fråga riktades till henne. Ibland log hon för sig själv, utan orsak, tyckte man.
En kväll hos tant Mirjam såg jag plötsligt hennes ögon riktade på någon bestämd. Hela hennes ansikte syutes upplyst som av ett vitt sken. Jag följde hennes blick. Den stannade på James. Han satt och spelade schack med hennes far. Det vackra huvudet var nedlutat över schackpjäserna, den smidiga sträckningen av hans figur framträdde i den svarta sällskapsdräkten. James! Ibland tittade han upp och
