212
mötte Barbaras ögon. Då nickade han glatt och såg genast åter ned.
Länge satt Barbara på samma sätt. Jag iakttog henne tyst. Alla de andra pratade och skämtade som vanligt. Den rosiga Beth var mitt i kretsen. Såg hon ingenting?
— Barbara! ropade hennes mor plötsligt tvärsöver salongen.
Barbara ryckte till som väckt ur en dröm. Långsamt gick hon fram till sin mor.
Som om dottern åter varit ett litet barn, började tant Emilie nu plocka på hennes klänning, rätta på en brosch, släta hennes krage. Hon gjorde det med ömma brådskande fingrar, medan hon ängsligt såg in i det drömmande ansiktet. I det ögonblicket då dessa händer så där ivrigt och skyggt rörde vid Barbara, tror jag att mor och dotter voro många mil borta från varandra. Den ena frågade tyst med en moders ängsliga hjärta, men den andras hjärta gav icke mera dotterns svar. I den stunden utspelades denna tysta tragedi, som är alla mödrars bittra upplevelse sedan tidernas begynnelse: då modern, vars egoism darrar, söker igenkänna sitt barn från de forna dagarna, men finner att hon nu fattar om en avskild människa,
