214
Mirjam kunde stå emot en blixtrande diamantring; och sina spelskulder betalade han icke. Flera gånger hade han redan ställt till skandaler på regementet. Chefen hade varnat honom.
Man sade också, att han icke tålde vin. Efter några glas var han färdig att skrida till storms med dragen sabel. Men när han blott ville och höll sig nykter, var han intagande, älskvärd, vann hjärtan bara genom sitt soliga leende. Kamrater som grälat över honom, trötta på hans ständiga lånande och de med frodig, outtömlig fantasi hopdiktade historier, varmed han dag efter dag snodde sig ifrån fullgörandet av sina förbindelser, föllo till föga inför detta leende. Det var omöjligt att motstå. Kvinnorna blevo förälskade i honom: de anade bakom detta solsken en god själ, ett känsligt sinne. Men han tycktes föga intressera sig för dem tillbaka. Hade han fått nog av dem med sin mor? Jag tror det. Hos henne hade han sett, jämte det starka och strålande, och oupplösligt hopspunnet med detta, en fulltalig samling av en kvinnas dåliga egenskaper, och pliktskyldigast måst tro, att det var de goda. Han var redan övermätt därpå. Och moderns svartsjuka om honom kom honom att förskräckt fly de band