215
en kvinna ovillkorligt vill snärja om den hon älskar.
Så hade inte Mirjam Meijerhelm åstadkommit mycket gott i livet. Förgäves hade hon sökt vinna denne vackre gosse, som hon älskade på sitt vis, ungefär som en katta älskar sin unge, då hon nafsar den i öronen och biter den i nacken. Nu gick han sina egna vägar, och såg han en kvinna, tänkte han misstänksamt:
— Kanske har hon klor — kanske liknar hon min mor!
Och i honom hade Barbara, den drömmande stillsamma flickan, förälskat sig!
Han brydde sig inte om henne mer än om de andra. Han pratade med henne och log mot henne; men det gjorde han mot alla.
Så snart man i släkten fått klart för sig Barbaras olyckliga tycke, började man samla sina ansträngningar för att så småningom söka jaga bort det. Och det kanske var det bästa sättet att få henne att hålla fast vid det. Ständigt hörde hon nu sin älskades namn och alltid i det eller det sammanhanget, som tydde på att man ogillade honom: han var en slarver, en spelare, en odåga som koketterade med sitt
