217
Jag såg Barbara denna tid, och med ett hugg i bröstet förstod jag, att den smygande aning om olycka jag alltid haft från första stunden jag mött henne nu skulle bekräftas.
Ack, jag börjar känna igen dem nu, mina olyckskamrater i släkten. Vi mötas, räcka varandra handen.
»Du också!» tänka vi tysta.
Intet märke skiljer oss från andra, men ändå veta vi det genast. Vi känna varandra, kanske på blicken, kanske på rösten — det gör detsamma: vi veta ändå. Du också! För oss är icke livet uppmätt i år, men i ögonblick. Nu! Nu! Vägen kan aldrig bli lång för oss. Ett litet stycke skymta vi än. Vi vilja stanna, men kunna icke. Nu! Nyss var det solsken. Nyss sjöngo fåglarna. Nyss fladdrade en fjäril, gungande likt ett lossnat blomblad i luften. Nu sveper mörkret in! Vinande! Rasslande! Som tusen snärjande stålkedjor! Å! Rädslan, det är ingenting! Ångesten, det är ingenting! Den kändes också nyss, när vägen darrade i sol: men vanmakten, slutet, det förkrossande slutet… Och ingen, ingen kan hjälpa…
Och så nådde skuggan Barbara, den skugga som slagit sin ring kring min mors plats i det
