218
gamla huset därborta, den skugga som jag fruktade mest av allt på jorden.
Barbara blev sjuk. Länge hade hennes föräldrar sett det nalkas. Det tycktes ha kommit med kärleken, smygande i kärlekens spår. Icke alla tåla kärleken. Luften blir så brännande. I den vita skål, som är en ung själ, stickas plötsligt röda rosor. Icke alla tåla den doften. Krafter, som slumrat under barndomen och de första ungdomsåren, väckas, släppas lösa, svalla fram som lösta vårfloder. Och Barbara! Hon hade ju ingenting sett av livet. För henne voro gränserna så trånga, människorna så få. Denna uppflammande kärlek förde med ens hela livet till henne. Hon behövde icke flytta sig, icke göra en rörelse till bifall eller bön med sina vackra händer. I en storm yrde livet emot henne, drog med sig allt på en gång: bruset från havet, den kvava luften från gränderna, rösterna från många människor. Ett tumult var det, jag förstår det. Liksom en människa, under den andra av de båda största sinnesrörelserna: döden, ibland i en enda minut lär se tusen syner, höra tusen röster, förnimma hela jordelivets jäktande hets innan utslocknandet, så förnam nu Barbara det, och hennes drömmande, stilla väsen föll av henne som en sliten dräkt.
