219
Och knappt hade den fallit, förrän en förvriden, gapskrattande, skrikande Barbara hoppade fram.
En dag, en natt — och Barbara Ruthven var icke mer att känna igen. Hon fördes bort — till ett sjukhem, hette det. Den glada, söta tant Emilie stängde in sig med sin sorg.
Somliga sade nu, att Barbara tidvis även förut varit sjuk, ehuru icke på detta stormande sätt, men att familjen sökt hålla det hemligt. Så slöto sig icke de där väggarna, som jag alltid trott voro tjockare än andra väggar, kring det soligt lyckliga hem, som jag hade föreställt mig.
XXXII.
Barbara hade en privatsköterska, en vänlig blåögd flicka, syster Hildur. Ett par gånger, då jag var uppe hos Beth, träffade jag henne. Jag visste nu, att Barbara var på hospital.
— Kom ut och hälsa på oss, sade sköterskan en dag till mig. Barbara är lugn ibland, då känner hon igen er.
Jag sade till Pa, att jag ville hälsa på Barbara. Han tyckte icke om att jag skulle fara dit.
— Jag är rädd för att du blir skrämd, sade han.
