221
på sin sköterska. Han hade ett stort, skäggigt ansikte, med röda uppsvällda kinder. Han jollrade som ett litet barn, fnissade, stötte fumligt med käppen mot snön.
Jag skyndade förvirrad upp mot huvudbyggnaden. Redan i porten mötte mig den blåögda sköterskan.
— Jag såg fröken komma, sade hon, jag skall visa er vägen.
Vi gingo uppför en trappa och genom en korridor. Något skramlade, då syster Hildur rörde sig. Jag såg nu, vad det var. På ett långt band hade hon en stor nyckelknippa fästad. En dörr! Hon låste upp den, låste åter igen den efter sig. Nyckelknippan skramlade, låset knäppte. Jag var inlåst. I en plötslig obehärskad ångest skulle jag velat kasta mig mot dörren och spränga den. Genom korridorens stora fönster såg jag den blå himlen därutanför, solskenet, ett vitt moln, som seglade förbi långt borta. Så fjärran allt det där kom, bara genom att en nyckel med ett fast grepp vridits om bakom en!
Vi gingo vidare. Min känsla av skräck försvann. Här var ju fridfullt. Blommor överallt! Jag tittade in i ett par stora salar, där rörde sig stillsamt flera kvinnor. Somliga sydde, andra
