Sida:Tonys läroår 1924.djvu/229

Den här sidan har korrekturlästs

223

upp på vid gavel. En väldig gestalt fyllde dörröppningen. Ur ett brett ansikte tittade ett par stickande ögon — ondskefullt, hatfullt granskade de där ögonen mig. Syster Hildur låste upp och stängde igen, raskt, vanemässigt. Nu stodo vi utanför en ny dörr. Jag lystrade ofrivilligt. Därinnanför hördes ett dovt buller och ljudet av ett par gälla röster. Syster Hildur gav mig en snabb blick.

— Här är fröken Barbara, sade hon och vred om nyckeln.

Jag kom in i en korridor, bredare än de förra, upplyst av ett stort fönster. På vardera sidan om korridoren voro dörrar. Somliga hade infällda fyrkantiga glasrutor, så att man kunde överblicka de små rummen, andra endast små gluggar, lagom stora för att ett forskande öga skulle kunna titta in, en del stodo vidöppna. Från ett rum kom en ung flicka i en lång nattrock. Det ljusa håret hängde i en fläta på ryggen, ansiktet var upphettat och skrattande, underläppen uppsvälld, som om hon bitit i den. Det var Barbara. Jag vet icke, vad jag hade väntat mig, men alls icke detta. Detta var inte Barbara, sådan jag alltid sett henne. En okynnig barnunge måtte suttit bakom hennes ögonlock och nu kilat fram.